Gädda
Den fisk som kanske, tillsammans med abborren och mörten, mest symboliserar det ambitionslösa fritidsfisket är gäddan. Den, som finns i nästan varje liten skogstjärn, för att inte tala om de stora sjöarna, kan väl inte vara hotad. I själva verket har gäddan haft stora problem och nästan försvunnit från vissa områden. Det hela började för över 30 år sedan ute i det yttersta kustbandet, längs Gotlands och Ålands stränder. Sedan dess har problemområdena växt längre och längre in mot fastlandet längs hela svenska Östersjökusten.
I de berörda områdena så kan man hitta rom och gulesäckslarver men inga större larver eller yngel. Problemen verkar dyka upp i samband med att larverna ska börja äta riktig föda, främst zooplankton. Den naturliga förklaringen till varför de dör är då att de svälter ihjäl och det är också den som är den vetenskapligt mest accepterade. Anledningen till att de skulle svälta ihjäl är däremot mycket omtvistad.
Hela svältteorin bygger på att mängden mat har minskat och redan där finns tveksamheter. Det finns i princip inga studier på hur mängden zooplankton har förändrats under den berörda tiden. Sen finns också frågan om varför mängden mat minskat. Att den art som klarat sig bäst i kustzonerna, nämligen spiggen, skulle konkurrera ut gäddan är knappast troligt. Det finns också många argument för att det inte heller är skarpsillen som är den skyldiga.
Men, eftersom skarpsillen ibland lite slentrianmässigt dras fram som boven i dramat så ska jag ge några argument för varför så inte är fallet. För det första så har inte skarpsillen ökat så mycket som det ibland låter, sedan 70-talet då problemen hos gäddan började dyka upp så har det inte ens skett en fördubbling av mängden skarpsill. För det andra så borde man tala om både strömming och skarpsill tillsammans eftersom båda lever på zooplankton. Lägger man ihop dessa bestånd så är det svårt att tala om någon ökning överhuvudtaget. För det tredje så har man velat koppla ihop den ökningen av skarpsill som skedde i början av 90-talet med nedgången för gäddan i t.ex. Kalmarsund och andra delar av södra ostkusten. Det skulle då förutsätta att problemen runt Gotland 20 år tidigare hade en helt annan okänd orsak.
Det slutliga tecknet på att skarpsillen helt enkelt inte är så involverad i det hela är att skarpsillen knappt nämns i den stora rapporten Rekryteringsproblem hos Östersjöns kustfiskbestånd. Trots allt detta dyker det titt som tätt upp beskrivningar om skarpsillens farlighet. Hur den förstör för torsken, orsakar algblomningar och svälter ut gäddynglen. I de allra flesta fall med ganska dålig vetenskaplig grund för påståendena.
Men, en av orsakerna till att skarpsillen väljs ut är att det inte finns något riktigt bra alternativ som är bättre. Nu ska jag fortsätta med att beskriva våran bild av det hela.
Så här kan man läsa i Fiskeriverkets rapport Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten:
Till exempel har yngel och av abborre och gädda haft stora problem med överlevnaden i vissa delar av egentliga Östersjön under de senaste åren. Effekten har varit starkast i yttre skärgårdsområden medan rekryteringen i de mer skyddade, inre delarna har fungerat normalt. Den geografiska fördelningen antyder att dessa rekryteringsproblem snarare kan sammankopplas med händelser i utsjön än med påverkan från kusten.
Deras beskrivning av det hela kan tyckas rimligt, men det finns ett problem. Man får exakt samma geografiska förlopp om det handlar om något landbaserat som långsamt håller på att försvinna. Det är en möjlighet som sällan uppmärksammats. Mycket, tror jag, för att tidigare miljöarbete har varit så fokuserat på gifter och att hindra saker från att läcka ut från land.
De ämnen jag pratar om som håller på att försvinna är naturliga organiska ämnen, med framför allt död ved som källa. Dessa är biologiskt aktiva och kan t.ex. ha en hormonell effekt i naturen. I och med att flottningen avvecklades under 70-talet så minskade förekomsten av dessa ämnen drastiskt i haven. Den största minskningen skedde då runt Gotland som var allra längst från några älvmynningar. De här ämnena nådde snart en så låg nivå att de inte räckte till för att gäddan skulle kunna överleva.
Fångst av gädda vid Gotland och mängden flottat timmer i Sverige
Men, även efter flottningsavvecklingen så fanns det gott om död ved kvar ute i skogarna. Nästa problem dyker upp när man börjar ändra skogsbruket för att ta ut så mycket organiskt material som möjligt. Man började ta GROT (grenar och toppar), för att använda som biobränsle, i t.ex. de Småländska skogarna runt 1990. Inom några år slutade reproduktionen att fungera för gäddor i Kalmarsund.
I innerskärgården och i avsnörda vikar så räcker ännu den lokala tillförseln av vedsubstanser från land för att säkra att reproduktionen fungerar, men i takt med med att halterna minskar i haven i stort så kommer vi se dessa problem flytta sig in längre och längre in i skärgårdarna.
Jag har hittills bara talat om de aktuella substanserna som vedsubstanser. Vad har de för effekt? Det enkla svaret är att vi inte vet. Vi har två huvudteorier. Det ena är att gäddlarverna, när de gör sig av med sin gulesäck, genomgår en omvandling. Den här omvandlingen är definitivt hormonellt styrd. Om hormonsamhället då förändras så kan det få stora följder för larverna.
Den andra förklaringen är att det är en sekundär effekt. Den förnyade kemiska situationen i havet gör så att zooplanktonsamhället förändras till någonting som inte är lika gynnsamt för gäddan längre.
Avslutningsvis ska jag säga att fast jag har pratat bara om gäddan här så hade jag lika gärna kunnat prata om abborre, sik, mört, braxen, björkna, id eller löja och säkert många fler. Samma situation gäller. Jag låter moderaten Rune Wikström, yrkesfiskare på Möja, avsluta det här inlägget.
Fisket under den gångna säsongen har mest präglats av att man svävat mellan hopp och förtvivlan. Vad menar jag då med detta? Jo, fiskarter som ända tills nyligen varit lättfiskade har nu nästan blivit sällsynta. Abborren är en sådan art och den har i hela mitt område minskat dramatiskt under de sista två åren. Normalt brukar jag få mellan sextio och åttio abborrar om dagen i mitt kombinationsfiske. I år blev det max tjugo.
Vad har hänt? Kan säl och skarv eventuellt ha något med saken att göra? Småabborre får man på skötarna, men vart tar de sedan vägen, kan man fråga sig? Goda abborrår är det enligt de gamla gubbarna vart tionde år…men den här nedgången är lite för drastisk för att ha med cykeln att göra.
Id och brax, har tidvis under säsongerna varit i så stora stim, att allt fiske, på vissa ställen, varit omöjligt att bedriva. Nu verkar dessa arter vara helt borta. Nedgången började för två år sedan och i år har jag fått en id och inte en enda brax!
